Att hitta sig själv som fotograf är bland det svåraste av personliga resor jag gör och gjort.Det är inte bara utvecklande när det gäller ens fotograferande - det är utvecklande för mitt privatliv. Jag utforskar känslor av tillfredsställande och lycka som bara estetisk skapande kan ge mig som jag inte upplevt förut. Känslan av att lyckas med något, känslan av att misslyckas med något. Känslan av att vilja men inte tro på sig själv, men att ändå ha folk som tror på en och berättar att jag visst kommer kunna leva på det en dag. Jag kan visst, det måste du tro, Linnéa.
Min fotografiska resa
Vad jag har velat fota och nischa mig inom har gått i toppar och dalar genom flera år. Det kan man lättast se om man tittar på mitt innehåll i bloggen. Det började där det gjorde för de flesta ute i trädgården eller i skogen med en liten digitalkamera och man fyllde kortet på nolltid. Till att vidga ramarna och börja fota sin familj. Sedan fotopromenader och sina kompisar. En period av experimenterade med stilleben och produktfotografering. Sen en sommar vandrade vi runt på Marsstrand på västkusten och jag upptäckte för första gången min lust att fotografera byggnader, städer och landskap.
Marsstrand, 2011
Jag fick fota konserter för första gången när vi hade festival i staden. Och jag fick mitt första skarpa uppdrag där jag levererade bilder till en kund betald med en fotoram. Jag fick fota lokalfotografering och jag fick fota åt min skola som skulle användas för att få bidrag till vår klassresa som någon form av bevis. Jag fick med andra ord börja smaka på hur det kändes att erbjuda mina tjänster till någon annan än mamma, pappa och resten av släkten. Jag började också fota djur en hel del, det var hamstrar och det var katter och dert var hästar. År 2011 var nog en av de mest intensiva åren i min fotografiska utveckling, jag fick prova på ALLT.
Lokalfotografering åt Träningslagret, 2011
Det var inte för än på senare år då jag började ta ett steg ännu längre bort och fota just för konstens skull. Att skapa konstverk eller eftersträva en specifik bild. När jag började planera fotosessioner eller när jag fick för första gången testa på att fota bröllop och insåg att det är nog vad jag vill syssla med. Men jag dras fortfarande så åt att fotografera fantastiska landskap, att resa och att fota modeller.
En av mina favoritbröllopsporträtt, 2014
En tematisk modell/porträttfotografering, 2015
Ladan i stugan, 2015
Hur förmedlar jag mig själv?
Det svåraste av allt är att inte försöka bli någon annan. Det är något man alltid får höra att man ska våga vara sig själv och det applicerar verkligen till ens skapande också. Det jag upplever är att jag fötts med ett speciellt bildspråk som genomsyrat allt kreativt skapande jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är men jag tycker bara att man ser att jag har gjort sakerna, och att det inte ser ut som någon annans. Vilket har frustrerat mig och gjort mig fruktansvärt arg mängder av gånger som jag blivit inspirerad av någon annans bildspråk. Det är jättesvårt att bli någon annans konstnärliga uttryck.
Jag kan än idag inte sätta fingret på vad som är typiskt för mina foton (eftersom det är den konstform jag nu arbetar mest med även om jag ritade som yngre), trots att vi jobbat med sådana analyser i fotokurserna på skolan. Jag har analyserat andra fotografers bildspråk och sedan apat efter som uppgift. Ni vet när jag fotade street art och var inspirerad av Elliott Erwitt.
Street photography inspirerad av Elliot Erwitt, 2015
Oftast när jag bearbetar en av mina idéer i huvudet så handlar det mycket om känslan i bilderna. Jag har en tydlig vision framför mig om slutresultatet men det handlar mest om vad för känsla alla element i bilden ska skapa. Som en planerad fotografering som ska ske nu i början på sommaren förhoppningsvis (det hänger lite på att det blir någon sommar) är att fota modellfotografering i en industrimiljö under golden hour. Min vision är kontrasten av den gråa betongen och smutsen mot den mejkade starka modellen i ett gyllene ljus. Färgerna ska vara lite desaturerade och kännas som en high fashion fotografering. Jag gillar det där med grått och dramatiskt, det är känsla som jag ofta vill sträva efter på senaste tiden.
Vad inspirerar mig?
Det som inspirerar mig mest är miljön. Vad har jag för bakgrund att jobba med eller vad för landskap kan jag fota här? Drömmer jag mig bort så vill jag fota modellfotografering och landskapsfotografering till ett fotoreportage i Grand Canyon. Eller fotografera bröllopsbilder i Grand Canyon har jag också tänkt på. För i landskapsväg är jag allra mest inspirerad av berg, dalar och sand. Att fotografera i en öken vore också så otroligt häftigt och en del av mitt estetiska drömmande. Någon som jag ofta tycker är spot on i vad som tilltalar mig i färger och känsla är
Lina Flodins bilder, många av hennes fotograferingar är extremt inspirerande.
Uppdragsfotograferande, sentimentalt fotograferande eller estetiskt tilltalande?
Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra. När jag fotograferar bröllop är det på beställning av brudparet som bilderna skapas, det är deras minnen som ska fångas och därför finns det ofta en lista på saker jag vill ge dem att minnas och saker de vill att jag ska dokumentera. Att fotografera bröllop tilltalar den sentimentala delen av mig som person, jag älskar att dokumentera en sådan lycklig och vacker stund som ett bröllop är. Jag älskar dessutom att se hur hela bröllopens egna tema är uppbygda med färger, personligheter, stil och kärleken. Mina bröllopsbilder är oftast så verklighetstrogna som de kan bli till stunden. När jag fotograferar bröllop tänker jag inte på om miljön ger ett häftigt intryck konstnärligt intryck och jag arbetar inte med de desaturerade färgerna eller dramatiken. Visst tänker jag på att hitta en vacker plats att fota porträtt på, jag letar efter den bästa platsen i kyrkan och jag har visioner om resultatet av mina bilder men det är som att jag har en on and off switch bara att den ena sidan av knappen är "bröllop" och den andra är "konstnärligt fotograferande". Jag vill att mina bröllopsbilder (eller porträttbilder så som barn/familj/dop etc) ska kommunicera lycka och ljus genom att fånga känslor i ansiktet på personerna i bild, arbeta med miljön för att få fina färger i bakgrunden och att titta på ljuset för att använda det till min fördel. Men när jag fotar för att skapa konst på ett annat sätt, mest för min egen skull och min portfolio så experimenterar jag med många bildstilar, idéer, färger och platser. Då får varje tänkt photoshoot eller bild en egen känsla, alla gånger är kanske inte meningen att förmedla ljus och lycka utan dramatik, längtan och sorg istället.
Vi skulle också kunna gå in på hur jag fotograferar när jag dokumenterar mina egna minnen men det är en helt annan historia som är minst lika lång och då skulle det här inlägget hålla på i evigheter, haha. Det får bli en annan gång!
Fotografering i studion här med mer dramatik, 2014
Ljus och lycka i bröllopsbilder, 2013
