Kent detta fantastiska underbara band! Och det är sant som det sägs, ingenting kan slå livemusik. Från att vara jättebra låtar till att bli galet underbart bra genom att bara spelas live. Känslan att stå där och sjunga var underbar och är så himla nöjd med bilderna, speciellt första!

Det enda minuset är att fansen är så sjukt otrevliga, det var armbågar i huvudet, rumpor som knuffades, huvuden som buffade och det var det enda som drog ner känslan att stå där betydligt. Extra irriterad blev jag på en tjej som kommer in ungefär mitt i konserten ganska lång och jag får en välplacerad armbåge mitt i huvudet, sen en rumpa som knuffar mig en meter bakåt och sen står hon med sin hårknut och står och knuffar frenetiskt med sitt huvud mot min arm (jag höll på att filma med mobilen just då). Hade lust och bara skrika: "Vad är ditt problem?! Jag var trots allt här före dig!"

 

 

Var ju på PIP i alla fall de tre sista dagarna för jag fick reda på att vi skulle gå samma dag som det startade på kvällen men det gjorde inget eftersom jag bara hade behov av att se artister torsdag-lördag! Här är i alla fall en video på när Den svenska björnstammen sjunger vart jag mig i världen vänder, kommer kanske upp fler videos senare. Och kan garantera er att bilder kommer, blev så jäkla nöjd med Kent-bilderna!

 

Här är lite bilder som sammanfattar årets Karlskogafesten upplevelse, och ja ryktet om Loreens katastrof stämmer. Kvällens stora artist var sämst haha. Och förresten vill jag helst gråta över blogg.se's kvalité....

 

JAG HAR TRÄFFAT MASKINEN AAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!11! Det är galet och lite smått orealistiskt. Att så många låtar som jag gråtit till, sjungit till, lyssnat på när livet varit piss men även när livet varit underbart. Det är något med Maskinens låtar som får mig att aldrig tröttna på dem, av någon anledning slutar det alltid med att deras låtar ligger på min spotifylista varje gång jag skapar en ny. Det bara blir så, de hör hemma där.

Jag och Weronika var på stan för lite mer än en vecka sen innan hon skulle åka till Frankrike för att spendera lite kvalitéts tid innan hon stack och samtidigt passade på att träffa Ando. Vi gick omkring där och sen såg vi affischerna ovanför på en anslagstavla och hoppade upp och ner, skrek lite, var ledsna för att vi inte var 18 år så vi kunde se dem också. Minns hur Ando stod på andra sidan vägen och skakade på huvudet som han gör när han tycker vi är knäppa haha! Då kom i alla fall idén att vi skulle åka till stan och sitta och lyssna utanför även fast jag visste att jag aldrig skulle få göra det.

Dagen kom den 29, efter en massa jävla tjaffs och bråk så hade jag bestämt sagt nej jag ska inte med, inte när det är så här. Men så fick jag en konstig känsla i magen så jag frågade ändå när bussen till stan gick och jag bestämde mig för att åka dit ändå. Vi såg anslagstavlan igen och det satt 2 affischer istället för 1 där den här gången och eftersom de säkert ändå skulle gå till waste så tog vi dem och sen gick vi mot hotellet där Statt och Borggården ligger. Precis när vi kommer dit kommer även några kompisar till Frej och Afasi dit. Vi följer efter dem in på hotellet och lite trevliga människor frågade om vi ville ha autograf, ja det var det och foto vi var ute efter så vi sa glatt ja och de hälsade att de skulle komma ner senare. 

Helt fnissiga stod vi där och pratade om att vi faktiskt gjorde det?! Aldrig trodde jag att vi faktiskt skulle få träffa dem. MEN VI GJORDE DET. Och jag är så förbannat glad för det. Vi såg Frej först men vågade inte fånga honom haha men när Afasi kom ner så frågade Weronika om vi fick ta bild med honom och det gjorde vi med iPhone kameran. Envist stod vi ändå kvar, att gå därifrån utan en bild med båda skulle vara en förlust.

 

Det var en till tjej där som kände eller var släkt med hotellets ljudtekniker och när hon fick sin tröja signerad valde vi att också våga kliva in på Borggården och då fick vi ta bild med både Afasi (till vänster) och Frej (till höger) samt fick våra affischer signerade. Nämnde också att jag sett dem på Putte -11. Det känns så fantastiskt. Vi halvkramade Afasi när vi tog första kortet, åh lycka haha! Och min lycka syns väl lite på bilden eller? Haha muppflinet!