Det är lustigt hur jag ser dessa i kameran och får ångest som biter sig fast i bröstet. Stänger av ställer, kameran kvar på stativet åt sidan och lägger mig och scrollar instagram istället för att slippa tänka på hur svårt och jobbigt det är med självporträtt. Till att öppna dem nästa dag och se hur fantastiskt mitt hår var. Hur den uttrycklösa enkelheten faktiskt känns behagande. Det där med att accptera sig själv. Det är inte lätt. Men mycket nöjd dagen efter. Det är något jag alltid gör. Fotar jag vad som helst i princip så kan jag inte ta tag i det samma dag det är omöjligt. För direkt efter åt är jag som allra mest kritisk mitt uppe i stunden och prestationsångest som gnager på mig. Låt dem ligga en natt eller två, titta på dem med nya ögon som inte är lika hårda mot mig själv och vad jag presterar så går det mycket bättre! Knepigt sånt där men så fungerar jag!

 

Samanfattar lovet lite tänkte jag?? Hur som helst addicted till The 1975, har lyssnat i princip bara på dem heeeela lovet. Och har inga planer på att sluta. Rubriken är en rad ur deras låt Girls. Jag fick reda på att min favoritfanfiction (och typ den enda jag läser) ska friggin filmatiseras?! Hur sjukt är inte det?! Känner mig som en stolt mamma för man har en sådan nära relation till författaren genom både Wattpad och Twitter. Kommer tyvärr bli världens jättehipster när filmen är klar och släppt och springa runt och typ "JAG LÄSTE DEN FÖRST JAG HAR VARIT MED HELA TIDEN HAAAAA RÖR MIG INTE". Bare with me, även om jag blir hipstrig! Och så har jag träffat Alice och Viktor och ätit subway. Gottit. Jobbat i stallet idag och det är SÅ SKÖNT att det finally börjar bli torrt och vårigt ute. Inga leriga täcken (täcken öht faktiskt) eller hästar, inte en stallgång full av snö/blask/lervälling. Bara massa fördelar med detta väder tjoho!