Jag pratar relativt sällan om One Direction på bloggen, jag brukar limitera det till dem sociala medier där jag vet att jag har majoriteten liksinniga (aka min tumblr och min "special"twitter haha). Men alltså det här är ett sådant moment jag måste bara prata om. Idag var killarna och gästade BBC Radio 1 Live Lounge för första gången vilket innebär att dem sjunger några låtar live, både sina egna och covers. De svepte mattan med Four Five Seconds som deras första cover, den var verkligen som gjord för dem. Men sedan så lyckades de krossa alla våra hjärtan med deras sista låt "Torn", ännu en cover. Skillnaden är bara att det är en av de första de sjöng i X-factor där allting började för 5 år sedan. Basically satt jag på kökssoffan efter att börjat gråta åt en av mina favoritlåtar som de uppträdde innan och sen när de började sjunga Torn så var det som om någon slet ut mitt hjärta och stoppade tillbaka det på 0.5 sekunder och jag bara störtgrinade. Tumblr exploderade av lycka, tårar och känslor. Helt seriöst något av det mäktigaste jag upplevt ändå, och får många av er kanske det verkar dödslöjligt men när man växt upp med ett band på det här viset, jag har ändå varit med dem mer eller mindre i 4 år (sen What Makes You Beautiful släpptes) så är det som att kastas rakt in i the emotional train ride of nostalgia. Och att Zayn inte heller är med längre. Det är lite som att sitta och tänka på tiden man var nykär och alla fluffiga rosa moln som hör till för att sedan få världens De'ja vu. Äeh det är knappt så det går att beskriva. Har gråtit så många gånger för att titta på hur långt de kommit, deras utveckling rent sångmässigt och allt. Så jag vill bara dela med mig av det och så kan ni ju titta på videosarna. Det är lycka och hjärtekross i en konstig sammanflätning.