Oj vad verkligheten slog till idag när man sa tacohej till jobbet. Igår kändes det fortfarande väldigt overkligt och sorgligt. Grinade både en och två gånger. Min fantastiska arbetsplats som man trots att man inte alltid är överlycklig alla dagar så finns det så många människor kollegor och kunder som värmt ens hjärta. Det var fasen i mig fruktansvärt att vinka hejdå. Och när man log mot någon stamkund under dagen hade man god lust att springa fram och ropa "DET ÄR MIN SISTA DAG IDAG JAG KOMMER SAKNA DIG!!!!" men det kan man ju inte heller göra haha. Så jag log bara och hoppas dem känner igen mig när jag kommer och handlar istället. För nu på söndag ska jag bli Stockholmare. Var bara tvungen att föreviga ett moment i trappen som man travat upp för varje dag mot personalrummet. Och för typ tredje gången någonsin byta om på jobbet och inte hemma som jag annars alltid gör. Kändes ju lite mer officiellt så.

 

Helt otroligt vad fort tiden går också. Har inte känt mig ett dugg redo att riva upp rötterna ur den välrotade jorden man stått på här hemma i småstan. Vill ta med mig alla i en skokartong och inte lämna någon hemma alls. Kan inte förstå att jag var uppe i Stockholm i maj med världens prestationsångest och gjorde arbetsprover. Sen gick runt cool som en filbunke inställd på att man inte kommer in på första försöket. Tji fick jag. Har varit uppe och kollat in mitt boende som inneboende och allt sånt. Imorgon ska det köpas gardiner och strumpor. Eventuellt några matlådor och extra porslin också. Vi får se!